Vad gör ett landskap?

Vågorna slår med kraft in mot sanden medan ett vitt tygstycke rycker och drar med ettrig styrka, snor och snurrar, smattrar. Kan man se vinden? Ja, men inte i sig själv. Vinden behöver, för att vi ska varsebli den via våra sinnen, befinna sig i relation till allt annat. Landskap är ett verb, hävdar några. Men hur? Vad gör landskapet? Landskapar, javisst, skapar land, tar och ger tillbaka. En strandlinje, till exempel, är aldrig densamma, det vet den som bor och verkar på platsen under lång tid och kan följa skeendet. Vinden gröper ur och eroderar, formar sanden, jorden, tar och ger tillbaka. 

Vi själva formar i allra högsta grad landskapet. Gör våra nedslag, våra ingrepp, roffar åt oss, ångrar oss, får nya idéer och gör våra försök att reparera, läka och återställa. Naturen är en stark kraft, långt mycket starkare än vi. Frågan är på vilket sätt vi kan samverka med den, inte motverka den. Vi är ju ingenting annat än natur. Men det verkar vi ha lätt att glömma. Vi placerar oss ofta utanför naturen, vi betraktar den som vore den något annat. Vi ser inte att vi ingår i kretsloppet, att vi är varelser vars fysiska kroppar i detta nu faktiskt är mitt i en biologisk nedbrytningsprocess. Vi kommer att dö och försvinna, och vår tid är, i det stora perspektivet, mest en västanfläkt. Ändå har vi som art hunnit sätta så stor prägel på jorden.

I utställningen Landskapets anatomi – Kursutställning Formlära: Dialog med en plats, som pågick under ett par dagar i mars på SLU:s campus i Alnarp, visar landskapsarkitekturstudenterna hur de specifika egenskaperna hos rum och platser kan vara både fysiska och mentala – ett möte mellan elementen och materien. Vågorna som slår och tyget som fladdrar visas i en meditativ och suggestiv filmsekvens i svartvitt inne i studenternas ateljé, som omvandlats till gallerirum. Varberg står i fokus för utställningens rum och landskap. Varberg är just nu föremål för en stor stadsomvandling genom att, som så många andra städer vid vatten, närma sig havet i det att man förvandlar sitt gamla hamnområde för att lägga till en ny årsring i staden. Är detta klokt med tanke på stigande havsnivåer? Varför tänker människan så kortsiktigt? Detta blir en del i utställningen genom ett närsynt studium. 

I utställningen undersöker studenterna proportioner och leker med skalor, de avbildar, tänjer på gränserna och fantiserar. Vad händer med platsen, med landskapet, om man tar med sig ett udda föremål, ett som inte naturligt finns där, från en plats till en annan? Det provas till exempel genom att låta ett ostron från Västerhavet landa i Lomma, rakt framför slottet i Alnarpsparken som omger SLU:s campus: Ostronet – ett ostron att vara på. Eller som i verket Yin och Yang/Pärlan i snäckan – från ostronskal till innergård.

Tre stenar har förts från Varberg och lagts till stöd för varandra framför en damm som är en spegel. Kan jag nå dem när jag väl kommer fram till dammen? Det tror jag. Men som texten till Illusionens spegling så riktigt säger: ”Sanningen är inte sådan.” Platsen luras. Den regerar över mig och inte tvärtom.

Hurdan är sanningen om landskapet, om oss själva och vår tid? En mun öppnar sig mot en potentiell framtid, Texten till verket Dystopi, som är ett collage, ställer en retorisk fråga till oss, vi som slänger sådant som andra finner värdefullt, ett beteende som aldrig tycks upphöra. Vi bygger genom vårt beteende upp en värld som till slut blir till ett landskap format av sopor. Förhåller det sig då så, frågar texten, att det i själva verket är vi som är soporna?

Ja, vi är ju naturen, vi också.

Verket Omvänd skärgård förklarar: ”Uppdragsprocessen ledde oss till insikten att människan inte alltid kan anta sig vara herre över naturen. Hur svårt det än kan tänkas vara måste vi kanske acceptera naturens krafter. Och erkänna naturen som herre.”

Att sedan stå en stund och se på filmen som går i en loop i utställningen: Det kanske inte alls är ett tyg som ligger där på stranden och låter havsvinden fara genom fibrerna. Det där tyget, som tycks vara i en böljande dialog med havet och svara på dess rullande vågrörelser, är det som gör att jag ser vinden. Det som landat i havsbrynet kan lika gärna vara ett stort sjok av plast.