Hur kan vi räkna?

Frågan hur vi ska räkna när vi skapar våra livsmiljöer stod i fokus för den årliga konferensen om gestaltad livsmiljö som sedan 2020 arrangeras av Arkdes tillsammans med Boverket, Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd. Där möts arkitekter, stadsplanerare, designers, konstnärer, kommunala-, regionala- och statliga tjänstemän och politiker för att diskutera vår gemensamma livsmiljö och hur den bäst kan utformas och utvecklas. Den 2 oktober var det så dags igen under rubriken Gestaltad livsmiljö – hur kan vi räkna? Och äntligen kändes det som att det man brukar kalla det omätbara, eller de mjuka värdena, fick en tyngd – ja, det blev under konferensen allt tydligare att det är ett begrepp, bortom det mätbara, som går att räkna med.

Kvalitet kom högt upp på agendan från början då arkitekten Rahel Belatchew, som var dagens moderator, slog an tonen genom att betona att arkitektur och design tillhör oss alla. Gestaltade livsmiljöer handlar om att skapa miljöer med kvalitet som vi med gott samvete kan lämna till de generationer som kommer efter oss. Ja, att skapa med kvalitet är att värna om oss själva, det är att skapa hållbarhet, betonade Rahel Belatchew. Kvittot på det är inte underställt kortsiktiga och ekonomiskt mätbara mål, det handlar om någonting annat.

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård är en företagsekonom som sjunger lovsånger till konsten och kulturen. Hans röst behövs mer än någonsin i diskussionen om en gestaltad livsmiljö. ”En dåre känner till priset på allt och värdet av ingenting”, citerade Strannegård Oscar Wilde i sin föreläsning på konferensen.

Kulturen, konsten, är till sin natur fredlig. Den öppnar världar och vägar in i den enskilda människan och stärker hennes självtillit, det vill säga hennes förmåga att lita till sig själv och sitt förnuft. Det handlar om att stärka sin urskiljningsförmåga och ingjuta hopp i en ung människa i en oviss och osäker tid som vår, för att kunna – och här citerar Strannegård Ingemar Hedenius – vara ”fri och levande i relation till det okända”.

Värdet av detta går inte att mäta i kronor och ören, lika lite som det går att sätta ett ekonomiskt värde på upplevelsen av fågelsång. Loulou Cherinet, professor i konst vid Konstfack, sätter fingret på detta när hon tar med konferensdeltagarna på en vandring i Norra Djurgårdsstaden och granskar den gestaltade livsmiljön mellan husen. Det blir ett exempel på det övergestaltade, överplanerade, det uträknade och beräknade, och det därmed så tillrättalagda att det skapar andnöd hos vandraren.

– Här verkar det som om allt som lever är anställt i statlig tjänst, säger Loulou Cherinet – träd, växter och djur ska leverera ekosystemtjänster och därmed lösa problem. 
Det är ett hårt reglerat territorium, där allt verkar vara antingen tärande eller närande. Detta, berättar hon, gjorde henne oroad och fick henne att känna sig i det närmaste paranoid under sin vandring i stadsdelen. Vad, frågar hon sig, händer med den fågel vars sång inte resulterar i en stressreduktion?

Från Borås kommer under konferensen en befriande frisk fläkt när stadens stadsarkitekt Richard Mattsson och samhällsbyggnadschef John Ward slår fast att stadsbyggnadskonst handlar om att skapa berättelser som alla delar och äger gemensamt. I Borås sätter man livet mellan husen främst i stadsplaneringen. Det är resultatet av ett decennielångt arbete för att skapa en ny identitet efter 70-talets tekokris i den gamla textilstaden. Här har funnits, och finns ännu, många urbana trösklar att ta sig över i en stad som byggts för att gynna bilismen.

Hur vore det att bygga en motorväg för älgar, föreslogs det en gång i staden för att visa sin vilja att göra en insats för djur och växtliv, och svaret blev: ja, och kanske en för människor? Och så startade arbetet med att skapa en stad vid parken där pulsådern är ett stort grönt, sammanhängande stråk, Viskans park, som 2022 gav Borås Planpriset. Den tidigare berättelsen om staden visualiserades i en brungul affisch med industribyggnader i profil då staden 1971 firade sitt 350-årsjubileum. 50 år senare, 2021, då Borås firade sin 400-åriga födelsedag, gick affischen i en grön-blå skala genererad av vatten och träd: Voilà, en ny berättelse!

Hur får man igenom sådana visioner om en gestaltad livsmiljö? Ja, man skissar framför allt. Man ritar sina visioner, visar konkret vad man tänkt sig för att ha något att förhålla sig till, förkastar, gör om och ritar igen för att fortsätta diskussionen och starta nya samtal. Stadsarkitektens tips: Tala begripligt! Och så berättar han om en femåring som gick i parken och spanade och satte ner en glasspinne i marken på ett bra ställe och utbrast: Här ska vi ha en glasskiosk!

Har vi då råd med kvalitet? Kvalitet går aldrig att diskutera utan att sätta kostnader i relation till tid. En investering i kvalitet kan vara kostsamt i initialskedet men visar sig vara billigt över tid eftersom den har hållit länge.

– Saker och ting kostar men skänker alltid någonting tillbaka till det liv vi vill ha. Det är väldigt billigt att lägga pengar på det vi borde göra, konstaterade Martin Rörby, arkitekturhistoriker och tidigare sekreterare i Stockholms skönhetsråd, i det avslutande panelsamtalet.