Vart hör du hemma nu? I vilken disciplin?
Min hemmahamn är fortfarande forskning om skogsskötsel. Det handlar dels om skogen själv, dels om hur vi kan sköta och använda den. Skogsskötsel omfamnar både det naturvetenskapliga men också det mänskliga. Vi kan ha teorier om hur man bäst sköter skogen för att uppnå ett visst mål, men vad människorna sedan gör är avgörande. Det är inte alltid mallarna gäller, utan att många andra saker påverkar vad man väljer att göra, t ex vad man har för historiska erfarenheter, behov i nuet, och visioner för framtiden.
Jag tycker det är viktigt att förankra det som sker i forskningen med det som sker i praktiken, men också koppla ihop det den motsatta vägen. Till exempel finns det många skogsägare som experimenterar med olika skötselmetoder och trädslag, och som forskare kan vi också lära oss av dessa erfarenheter. Samtidigt som vi kan dela med oss av de senaste forskningsrönen.
Om du fick påverka något i den svenska skogsdebatten, vad skulle det vara?
Framför allt att vi skulle behöva bli bättre på att lyssna på varandra, att ta in olika perspektiv och försök hitta nya lösningar tillsammans istället för att slåss om den största biten av kakan. Sen vill jag slå ett slag för värdet av att faktiskt gå ut i skogen tillsammans. Det är en helt annan sak när man står mitt i det man pratar om och det skapar ofta mer nyanserade samtal. Särskilt eftersom samtalet förankras i platsen. Vilket är viktigt, då en skogen på en plats både har miljömässiga och sociala förutsättningar som också påverkar skötselalternativen. Så gå ut i skogen tillsammans, ta in platsen och lyssna på varandra!
I motiveringen till priset nämns särskilt folkbildning. Vad kan folkbildningen bidra med?
Just den här processen som vi står i början av nu, när skogsbruket och samhället ska klimatanpassas, kan stärkas mycket av att vi lär av varandra. Här kan folkbildning få en viktig betydelse. Om vi samlas kring en plats och utgår från de förutsättningar som finns där, vad gäller lokalklimat, sociala faktorer, infrastruktur och så vidare, då blir det kanske lättare att mötas och tänka tillsammans. Det är så vi hoppas att studiecirkeln som vi har producerat ska användas. Denna process gynnas också av att man samlas med oliktänkande, så att man kan hjälpas åt att tänka utanför boxen och lära av varandra.
Hur kan vi lära något av vår historia när det gäller skogen?
Framförallt tror jag att det kan få oss att våga tänka nytt. Att tänka på historien öppnar upp våra tidsperspektiv. Man inser att saker inte alltid har varit som nu. Vi har skött och nyttjat skogen på andra sätt, och därför kan vi kanske få syn på att det går att göra saker annorlunda. Att lära av historien behöver alltså inte betyda att vi ska göra som man gjorde det förr, vilket är en tankefälla man ofta ramlar ner i, särskilt i klimatdebatten. Istället kan det inspirera oss till att våga testa något helt nytt, tidigare oprövat, just tack vare det här långa tidsperspektivet.
Har du framtidsplaner eller framtidsdrömmar?
Framför allt vill jag fortsätta jobba med kopplingen mellan forskning, politik och praktik, inom akademin eller skogssektorn – men det återstår att se vad som händer.
