Ylva Geber: MFS-stipendiat i Bolivia

Projektet uppkom genom att min handledare från Research Institutes of Sweden (RISE) tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) redan hade samarbete med Unicef i Bolivia om att förbättra sanitetsituationen. Dock hade ingen av mina kontaktpersoner varit i Montero som var staden jag skulle åka till och Unicef var trots sitt intresse för Montero inte lokaliserade där. En vecka innan min avfärd till Bolivia visste jag inte säkert vare sig var jag skulle bo, arbeta under dagarna eller om jag hade en lokal kontakt i staden jag skulle bo. Min handledare hjälpte mig dock att trycka på Unicef angående vem jag skulle ha kontakt med vid min ankomst i Bolivia och när jag väl satt på flygplanet kände jag ändå att jag hade någorlunda koll på läget. Tack vare att en kurskompis som varit i La Paz i Bolivia under ett par månader samma vår, lyckades jag dessutom strax före avresan, få boende hos en släkting till hennes bekanta.

 ” Jag fick ett eget rum med knallgröna väggar och gula lakan med Musse Pigg-motiv”

Jag blev mottagen på flygplatsen med öppna armar av mamman i min värdfamilj och hennes pappa. Jag rekommenderar verkligen att bo i värdfamilj och leta möjliga kontakter som kan tänkas erbjuda boende i god tid. Min spanska utvecklades otroligt mycket snabbare av alla vardagskonversationer i familjen, jag fick uppleva kulturen mer genuint samt fick mycket ovärderligt stöd under svårare stunder. Familjen jag bodde i bestod av mamma, pappa, två vuxna barn som bodde hemma lite från och till, två tonårsbarn samt fru och barn till den äldsta sonen som också kom på besök var och varannan dag.

I början kände jag att min spanska var i nivå med tvååringens, men insåg snart att jag faktiskt hade en betydligt större förmåga att kommunicera. Jag fick ett eget rum med knallgröna väggar och gula lakan med Musse Pigg-motiv. Det fanns ingen dörr till mitt rum utan ett vackert tyg att dra fram och tillbaka. Efter att jag påmint några gånger, köpte och monterade mina värdföräldrar en myggnätsdörr så att jag skulle hålla myggen borta. I de andra två sovrummen i huset fanns air conditioning men då det saknades i mitt rum, fick jag varje kväll bära in fläkten från vardagsrummet för att kunna sova mig igenom de varma nätterna. Det var inte sällan temperaturen gick upp till 37 grader och jag behövde oftast byta kläder 1-2 gånger mitt under dagen då det räckte att gå hem från jobbet för att de skulle bli genomsvettiga. Tack och lov hade värdfamiljen tvättmaskin och tvätten torkade ute på linor på bara några timmar.

Transporten i staden var något jag hade oroat mig för inför ankomsten. Jag hade hört att Bolivia har fler dödsfall i trafiken än de angränsande länderna. Det blev inte bättre när min lokala kontakt från UNICEF berättade att det vanligaste resesättet i Montero var ”moto taxi”, dvs att åka bak på taxichaufförens moped. Efter att ha förklarat för min värdmamma att jag tyckte att moto taxi var

läskigt, blev jag introducerad till ”trufis”, vanliga bilar som körde särskilda rutter där man kunde hoppa på och av var som helst längs rutten, för en kostnad av motsvarande 3 kr. Då bilbälte saknades, trycktes inte sällan 6 passagerare in i den lilla bilen. Jag kom snabbt in i rutinen att promenera de 4 km till och från jobbet på morgonen och kvällen men ta trufi hem mitt på dagen då det var som varmast ute, för 2 timmars lunch och siesta hemma med familjen. Senare lärde jag känna en jämnårig bolivian som lånade ut en av sina cyklar som jag kunde ta till jobbet, vilket fungerade riktigt bra då hastigheten på trafiken var rätt låg inne i stan.

 ” Ingen av oss hade anat att det omtvistade presidentvalet mynnade ut i demonstrationer, blockader och en totalt avstängd trafik mellan städerna i landet”

Under min arbetsdag satt jag mestadels på kontoret till det kooperativ som hade hand om de urinsorterande toaletterna som mitt projekt handlade om. Alla medarbetare där var vänliga och nyfikna på mig, då det var ovanligt med västerländska turister i den lilla staden. Flera gånger köpte de med sig lokala snacks som de ville att jag skulle smaka. Utöver att få tillgång till många viktiga dokument för bakgrunden till mitt projekt fick jag även följa med kooperativet ut i fält under byggandet, invigandet och driften av torrtoaletterna. Överlag var det betydligt enklare att få tag på det material jag behövde än vad jag trott och alla var väldigt hjälpsamma. Problemet kom först en vecka innan presidentvalet då jag kände att jag hade övat upp min spanska tillräckligt för att börja intervjua bönder om deras inställning till att köpa gödsel från behandlad avföring och urin. En man på kooperativet som sagt att han kunde hjälpa mig att hitta personer att intervjua, lyckades inte få något napp och han sa att det förmodligen skulle vara enklare efter valet då det var så många som var engagerade i detta. Ingen av oss hade anat att det omtvistade presidentvalet mynnade ut i demonstrationer, blockader och en totalt avstängd trafik mellan städerna i landet. De flesta skolorna stängde helt och arbetsplatser och mataffärer var enbart öppna fram till mitt på dagen. Efter detta var det bara att åka hem och hålla sig hemma. Även om jag hade relativt mycket jobb med projektet som kunde göras hemifrån på datorn var det otroligt frustrerande att inte kunna få till några möten. Först på min allra sista arbetsdag hade mannen på kooperativet lyckats få tag på några bönder som jag kunde intervjua. Det visade sig att det var tre stycken, alla sittandes vid blockaderna bara något kvarter från vårt kontor. Jag fick helt enkelt gå fram, presentera mig och mitt projekt och sätta mig bredvid och ställa frågorna.

 ” När jag till slut skulle åka hem fick jag ta ett tårfyllt adjö av inte bara mina värdföräldrar och deras barn utan även farföräldrar, fastrar och kusiner…”

Planen med mina två sista veckor var att göra en loop i Bolivia med buss för att se saltöknen, höglandet, Titicaca-sjön med mera. Tre veckor efter presidentvalet var dock fortfarande alla vägar blockerade. För att jag och min sambo som kommit över från Sverige, skulle kunna se något annat än Montero fick vi ta ett flyg till La Paz. Det visade sig vara dålig timing då presidenten efter mycket påtryck avgick under vår andra dag i den inofficiella huvudstaden. Medan större delen av landet firade händelsen fanns det grupper kring La Paz som blev arga vilket ledde till fler konflikter, blockader och stängda butiker. Vi hade också mitt i allt missat att höjdsjuka kan kicka in först två dygn efter ankomst till en hög altitud. Detta resulterade i att min sambo blev sängliggande i två dygn med stark huvudvärk och i princip ingen aptit, efter att vi gått på upptäcktsfärder i stan direkt efter ankomst. Då La Paz ligger på nästan 4000 meters höjd över havet är höjdsjuka verkligen något som man bör ha respekt för. Ytterligare en stark rekommendation är att i tidigt skede ta kontakt med den svenska ambassaden.

Jag har både haft telefonkontakt och besökt deras kontor i La Paz och fått riktigt personlig kontakt. När det var som mest oroligt i området där vårt vandrarhem låg, med folkmassor med järnrör i händerna, plundring och poliser som kastade tårgas, blev vi till och med erbjudna att komma och bo hemma hos en på ambassaden som bodde i ett lugnare kvarter.

Tack vara alla fina kontakter kände jag mig aldrig riktigt osäker under min tid i Bolivia trots oroligheterna i landet. Nu i efterhand känns det som att tiden gick otroligt snabbt! Jag är så glad att jag åkte iväg på den här MFS:en och alla erfarenheter som jag fått av att bo och arbeta i ett utvecklingsland med annan kultur, klimat och i en stad där engelskan nästan är obefintlig. När jag till slut skulle åka hem fick jag ta ett tårfyllt adjö av inte bara mina värdföräldrar och deras barn utan även farföräldrar, fastrar och kusiner i det som varit både min andra familj och mina bästa vänner under 10 veckor. Med mig har jag också fått ett nytt perspektiv inom vatten och sanitet, att ta med mig in i kommande arbetsliv.