Patrik Ulvdal: MFS-stipendiat i Nepal

Sagt och gjort, i september reste jag ner till Katmandu via Turkiet. Eftersom jag hade med mig känslig och skrymmande mätutrustning var jag lite nervig när jag skulle gå genom säkerhetsspärren. Men vakterna släppte igenom mig utan problem, det enda de gjorde var att topsa utrustningen för att se om den varit i kontakt med knark, vilket den som tur inte hade. Väl i Katmandu checkade jag inte på mitt hotell i New Baneshwor (en stadsdel) och fick min första dal bhat till frukost/lunch (dal bhat är nepalesernas stapelföda och består av en mycket stor portion ris, en curry, stark sås och linsgryta). Dal bhat blev sedan ett återkommande inslag på min meny – tur att det är rätt gott. 

”Den första månaden bjöd också på en stor festival…”

Dagen efter ankomst till Nepal åkte jag buss till Pokhara – en resa som bara 20 mil lång, men som tar 6-8 timmar beroende på väglag, trafik och förare. Vägen till Pokhara slingrar sig längs med bergen och bjuder på häpnadsväckande vyer, men eftersom jag redan åkt där några gånger när vi var där sist försökte jag sova en stund. Alla bussar, och då menar jag alla bussar går nämligen samtidigt kl 6.00 på morgonen. Jag antar att det beror på att det blir väldigt mörkt tidigt på kvällen – Nepal ligger ändå ganska nära ekvatorn. Väl i Pokhara tog jag mig till mitt hem för de närmaste månaderna, Hotel Asia i Lakeside. Jag fick bo i rum 306, ett rum som blev så mycket som ett hem kunde bli. Det bästa med det här hotellet är den trevliga hotelldirektören Dharma, som jag lärde känna mycket väl, och fortfarande har kontakt med. Han är essensen av den vänliga och välkomnade nepalesiska kulturen. 

Den första månaden av min vistelse var det fortfarande regnperiod, vilket ibland betydde att jag kunde bli mycket blöt när skyarna plötsligt öppnade sig. Fast jag vande mig rätt så snabbt. Då var det värre med värmen. För en nordbo var det väldigt varmt i början av min vistelse, men det svalnade snart av. Väl i december behövde jag inte ha ACn på på rummet, vet inte om det beror på kylan eller att jag vant mig. Den första månaden bjöd också på en stor festival, vilket tyvärr stängde alla statliga institutioner, bl a universitet jag var knyten till. Detta faktum hade inte framgått så tydligt under planeringen och rent praktiskt betydde det en ganska stor försening för mig. Men men, det är ju inte alltid lätt att planera i sådana länder. Jag passade under tiden på att läsa en del artiklar på mitt uppsatsämne, Growth of Sal, Shorea robusta, men eftersom internetuppkopplingen lämnade mycket till övers gick det rätt långsamt. 

”Jösses vilken känsla det var när all data var insamlad”

När festivalen väl var över var det dags för min datainsamling. Jag hade fått kontakt med en student, Aasis, som skulle hjälpa mig. Min site låg en dags resa med bus sydöst om Pokhara i Chitwandistriktet så vi åkte helt enkelt dit. Väl där visade det sig att vi bara skulle kunna vara i fält ett par dagar, innan den egentliga festivalen började, då alla måste vara lediga. För Aasis var det egentligen inget problem, han ville jobba, men för de lokala guider vi hade behov av var festivalen mycket viktig. Och det får man anpassa sig efter. Efter några dagar i fält blev det helt enkelt semester i Sauraha vid Chitwan nationalpark en vecka innan vi kunde påbörja arbetet igen. Själva arbetet bestod i inmätning av träd på permanenta provytor. Totalt fanns det ca 60 provytor spridda över 700 hektar, och alla skulle besökas. Eftersom områden var väldigt kuperat hann vi med ungefär fyra per dag, om det var en bra dag. Herregud vad jag svettades! 

Efter ca 10 dagar åkte vi tillbaka till Pokhara via Katmandu, för att träffa mina vänner och flickvän som kommit på besök. Snacka om att det var skönt att träffa dem! Vi hade några riktigt trevliga dagar i bergen tillsammans. Efter det återvände jag till siten, Kankali som byn heter. På grund av strejker och bränsleembargo kunde Aasis inte ta sig till Kankali de första dagarna– men som tur var hade han en vän i närheten som kunde hjälpa mig under tiden, Suneal. Vi arbetade under ca två veckor innan vi kunde slutföra all – men jösses vilken känsla det var när all data var insamlad. De sista två veckorna på min vistelse i Nepal deltog jag på årets rundresa på kursen jag nämnde i början. Efter det återvände jag hem till ett kallt Lund, strax innan Lucia. 

Jag tackar SIDA och Skogshögskolans studentkår för era bidrag som gjorde min resa möjlig. Jag har lärt mig otroligt mycket, både om forskning, Nepal och andra människor. Resan är en upplevelse som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Och förhoppningsvis leder den till bra vetenskapliga resultat också.