Michelle Lindgren: MFS-stipendiat i Tajikistan

Senast ändrad: 11 januari 2021

Att resa till och bo i Tajikistan i 8 veckor innebär så många olika känslor att det kommer vara problematiskt att få ner allt i en kort och koncis text. Men jag ska försöka.

Innan resan försökte vi läsa på om landet så gott vi kunde, om dess kultur, traditioner, styre och religion. Vi frågade även en av SLUs doktorander som besökt landet flera gånger om saker som vi skulle kunna stöta på för att kunna förbereda oss i den mån det gick. Men redan första dagen på plats i Dushanbe, huvudstaden i Tajikistan, så blev vi bevisade annat. Vi hade med oss på tok för lite kontanter, då det visade sig att ingen litade på banksystemen i landet och förvarade alla sina tillgångar i kontanter och att det var svårt att ta ut kontakter från automater. Initialt blev detta en stor oro för oss men med mycket hjälp från vår lokala handledares kollegor blev vi visade bankomater som var tillförlitliga. Vi tyckte också länge att det var svårt att klä som enligt kotym, då vi läst att man bör täcka ben och axlar som kvinna - detta visade sig inte riktigt stämma i huvudstaden utan var viktigare när vi var på landsbygden. 

Men kort sammanfattat; 

Maten: I 8 veckor bjöds vi på samma mat. Tajikerna älskade i princip 3 rätter och åt dem till frukost, lunch och middag varje dag. Nationalrätten "Plof" (stekt ris, rivna morötter och lite torkat nötkött dränkt i olja) var en favorit hos dem, även "Schahlik" (lammspett) serverades ofta. Men den absolut favoriten var en soppa, vars namn jag glömt bort men den var mycket simpel; vatten, buljong, potatis, morot och nötkött toppat med persilja och dill. Den här soppan fanns ÖVERALLT och vad du än åt så serverades det "Non" (färskt brytbröd) som var fantastiskt gott. All annan mat var inte någon höjdare för oss tyvärr. Vi blev bjudna på flera bufféer vilket det oftast var vid högtider så som bröllop. Då var det ett stort långt bord dukat på golvet och sen satt man på kuddar runt omkring. Efter 4-5 veckor gav mig rygg upp. Vi stela svenskar är inte riktigt vana vid att sitta och äta på det sättet. Hehe.

Vi kunde inte dricka vattnet i kranarna, på landsbygden fanns varken avloppssystem eller vattenledningar. Allt vatten togs från små bäckar som rann genom byarna. Detta gjorde att vi fick hålla oss undan allt som var sköljt i eller tagits från vattnet. Trots detta var vi båda två sjuka i omgångar.  Sås-traditionen som vi har i Sverige fanns inte i Taji. Den enda såsen som de åt var en surad mjölk som jag bäst skulle beskriva som en blandning av gräddfil och keso. Detta kunde vi då inte äta på grund av att den ofta var gjord lokalt och då var inte mjölken pastöriserad. Vårt fält-team doppade all mat i denna, som hette "Chakka". En riktig lokal favorit. Fisk förekom i princip inte i landet. 

Folket: Underbara. Så vänliga! Vår bil gick sönder 7 gånger under resan. Bland annat en gång i en rondell med relativt mycket trafik, motorn lade av. Då tror man att vi kommer behöva ringa någon som måste bogsera oss (som vi gör i Sverige), men nej nej plötsligt dyker det upp massor av killar från olika håll och börjar putta på. Detta skulle aldrig hända här hemma. Samhället i Taji byggde liksom på att man hjälpte varandra. Vilket vi även fick vittna till när två bilar frontalkrockar rakt framför oss och alla förbipasserande stannar sina bilar och drar ut personen som är fast i den krockade bilen. Inte kommer det någon ambulans, eller inte så fort iaf. Som kvinnor var vi konstant omgivna av en massa män. Vi saknade verkligen tjejer när vi kom hem. Vi blev sällan behandlade illa eller nedvärderande, det var dock flera män som inte ville ta i hand med oss. Men det kunde vi acceptera. I övrigt blev vi oftast artigt bemötta. Dock förstod vi att traditionen att kvinnor bara skulle producera barn och ta hand om hushållet var vedertaget och väl förankrat i landet. 

Staden: Dushanbe var en relativt modern stad. Vår lägenhet hade alla moderniteter med två platt-TVs, tvättmaskin, vanligt vattentoalett och badkar. Ca 200 m från lägenheten fanns en internationell Supermarket som var utrustad med många vakter. Där fanns det mesta! Ovanför där fanns en lekpark för barn och snabbmatsrestaurang, ungefär som det ser ut här hemma. I Dushanbe centrum fanns det flera restauranger, mestadels nationella men även en Irländsk Pub som vi besökte vid några tillfällen, där hängde alla expats. Det fanns även flera pubar som serverade alkoholhaltiga drycker och hade mycket europeisk inspiration i design och uttryck. Alla i huvudstan pratade ryska medan på landsbygden var första-språket främst Tajikistanska. 

Landsbygden: Det var som natt och dag när man jämför huvudstaden och bara några kilometer där ifrån på landet. Varje dag åkte vi ut på field-trips för vår studie om kor för att besöka hushåll i olika små byar och titta på deras kor. Många hushåll saknade både TV, radio och tidningar. Vissa byar hade bara el några timmar om dagen. De flesta hus var byggda med kornas torkade avföring men runtomkring husen fanns det alltid en mur och en fancy port. Det var ofta utsidan som räknades, så som att alla hade fina bilar. Ofta var det bara bilen man såg och inte huset - om ni förstår vad jag menar. Trots att folket på landsbygden var mycket fattiga och livnärde sig endast på det de själva producerade så tvekade de aldrig en sekund på att överösa oss med gåvor och bjuda in oss på "Choi" (te). Så otroliga människor. De djur som de höll var oftast kor eller små idisslare så som getter eller får, men även höns. Grisar förekom inte i landet pga Islam men hundar och katter fanns men var inte önskvärda. Hundarna var orena djur och de flesta var rädda för dem. Vissa hade dem som vakthundar men de blev oftast behandlade dåligt. Många (alla) hade kuperade öron och svans. Vår tolk sa att de ofta kampade med hundarna. Det ryska nådde inte riktigt landsbygden på samma sätt. Inte alls faktiskt. Där var allt mycket präglat av religion och tradition. Kvinnan skulle giftas bort och flytta hem till mannen som bodde kvar hos sin familj. Men drack inte alkohol och täckte sig kropp och hår noggrant. I huvudstaden var allt detta mycket mer liberalt. 

Att ta sig runt: Det finns många saker jag inte tagit upp här men jag tror inte att det kommer vara möjligt. Men att vara turist i Tajikistan var inte lätt. Det var MYCKET ovanligt att någon pratade engelska och det var ont om turistinformationer (som inte bara pratade taji eller ryska). Detta gjorde att det var ett svårt land att ta sig runt. Efter 7 veckor lyckades vi äntligen, tack vare vårt fält-team ta oss till en känd sjö där ett av de största vattenkraftverken finns i Tajikistan, som hette "Norak". Det var fantastiskt vackert, men blev också den enda utflykten vi gjorde. Dock fick vi se väldigt mycket runt omkring huvudstaden i och med att vi skulle samla data i de 5 olika distrikten runt Dushanbe. Vi förstod att det var vanligt att Holländare och Tyskar åkte till Tajikistan för att vandra i Pamir-bergen. Det var många som rekommenderade oss detta men ska man vandra i Pamir så ska man spendera flera veckor där och det kostar en hel del. Vi gick på bio två gånger (en gång i veckan visade de en o-dubbad engelsk-talande film), det var en väldigt bra "utflykt" då bion kostade i princip ingenting och höll exakt samma standard som i Sverige. 

Summa summarum, skulle jag vilja säga att Tajikistan är ett otroligt land men med många brister och har lång väg kvar. Men människorna där var fantastiska och jag saknar dem mycket! Jag ångrar inte att jag åkte dit men skulle inte göra resan igen - jag vill dock uppmana er som är sugna på att åka dit att göra det och uppleva ett land som inte liknar något man är van vid. Det var verkligen en häftig upplevelse. 

Fakta:

Reseberättelse MFS

Namn: Michelle Lindgren

Land: Tajikistan

Program: Veterinärprogrammet

Period för resa: HT 2017


Kontaktinformation

Mobilitetsgruppen informerar om utlandsstudier, gör urvalet av studenter, nominerar, gör utbetalningar av stipendier m.m.
mobility@slu.se

Sidansvarig: utb-webb@slu.se