Lina Wu och Julia Dahlqvist: MFS-stipendiater i Uganda

Vi var sedan innan intresserade av agroforestry, just för att de verkade vara hållbara, resurssnåla och miljövänliga odlingssystem. Så en dag tipsade en vän som gick i några klasser ovan om en föreläsning om Vi skogen. Det var ett gäng som varit iväg till Uganda, genom ett samarbete med en folkhögskola, som berättade om sitt arbete där och om agroforestry. Vi hakade på direkt och bestämde oss för att slänga iväg ett mail till Bodil Ståhl, manager för Vi skogens kontor i Masaka i Uganda. Svaret kom snabbt, vi var mer än välkomna och de sände oss fyra förslag som de tänkte skulle vara bra om vi kunde arbeta med.

Ett av förslagen väckte speciellt vår nyfikenhet. Det gick ut på att utreda kaffevivelns påverkan på de småskaliga agroforestry odlingarna, eftersom det ryktesvägen verkade som att bönderna högg ner sina träd i kaffeodlingarna för att få bukt med angreppen. Detta var något som beklagades från Vi skogens sida då de jobbat i många år med att promota fler träd (av flera orsaker) i agroforestryodlingarna.

 ”Vi hade alltid en trogen översättare och trädkännare med oss vid namn Fred”

Efter en 13 timmars flygresa kom vi fram till ett morgontrött Entebbe. Den tropiska värmen var påtaglig även kl. 05 på morgonen. Vår chaufför fick med nöd och näppe in vårt bagage i bilen - en av väskorna fick vi trängas med i baksätet. Sedan bar det av med full fart till Masaka. Hastighetsskyltarna såg vi inte en skymt av, för det gick undan på de dåliga grusvägarna. Om vi inte varit så trötta hade vi haft hjärtat i halsgropen hela vägen! Väl framme introducerades vi till alla på kontoret och fick ett varmt välkomnande! Alla var så omhändertagande; vi blev visade runt på marknaden, fick hjälp att skaffa nya SIM-kort o.s.v.

Efter ett par dagars introduktion började vi med vårt eget arbete. Vi hade inget spikat schema innan vi åkte och det var tur för vi vände upp och ner och ut och in på alla de preliminära tider vi hade satt. Men sen blev det ju också bra tillslut! Vi hade en fantastisk vän i Teddy som skickade oändligt många mejl och satt i telefon för att boka möten för vår räkning! Vi insåg ganska snabbt att i Uganda kommer en inte långt utan rätt kontakter. Vi intervjuade till exempel olika organisationer i Kampala och det hände att vi inte ens dagen innan hade några konfirmerade möten. Men med rätt persons rekommendation så gick det lätt att ordna. Vi hade alltid en trogen översättare och trädkännare med oss vid namn Fred. Han fick översätta alla de 20 intervjuer vi gjorde hos bönderna och identifiera de trädslag vi inte kunde. Han var en klippa!

Men nu går vi händelserna i förväg. Innan vi ens kunde sätta igång med vår studie var vi ju tvungna att utarbeta en fältmetod och ett fungerande frågeformulär för de olika grupper vi skulle intervjua. Vår svenska handledare, Mattias Jonsson, var med i utformningen av fältmetoden och vår Ugandiske handledare Victor Komakech hjälpte oss med frågeformulären. Eftersom vi inte hade med oss några instrument ut i fält genomfördes fältstudien genom en okulär bedömning av angreppsgraden på kaffeträden och notera hur omgivningen såg ut.

En av de saker vi berördes mest av var att alla som vi arbetade med hjälpte oss helhjärtat. De hade alltid tid att svara på våra frågor och det fick ta den tid det tog. Dagarna i fält blev ofta långa och fikat vi hade med räckte inte hela vägen; som tur var fanns det alltid street food i diverse former. Våra favoriter var Rolex (chapati med stekt ägg, vitkål och tomat serverad i plastpåse), Kikomando (chapati med bönröra även den serverad i påse - det var en utmaning att äta i en skumpande bil!) och Gonja (grillad banan, serverad i tidningspapper).

 ”…där fann vi tre gånger så stora avokadon än vad en är van vid, söta och jättegoda ananaser och bananer i alla storlekar”

Boendet i Masaka var av den lyxigare sorten och låg mittemot Vi skogens kontor. Vi bodde i ett gammalt kolonialhus uppe på en kulle som benämndes “de vitas kulle” vilket gjorde oss ganska illa till mods. Men överlag var inställningen till turister och utlänningar positiv, kanske för att många icke statliga-organisationer (NGO:s) finns på plats som jobbar med utbildning och vattenfrågor till exempel. I huset fanns kök, dusch och sängar med myggnät så vi hade inget vi saknade. Tvättmaskin fanns i grannhuset där Bodil bodde med sin man. Där fanns även en trädgård som vi fick plocka diverse läckerheter ifrån, bland annat mango.

En marknad fanns på gångavstånd från där vi bodde och där fann vi tre gånger så stora avokadon än vad en är van vid, söta och jättegoda ananaser och bananer i alla storlekar. Grönsakerna utgjordes av kål, morötter, lök och deras egna bladgrönsaker. Vi lagade en hel del mat på vår gasspis och kånkade hem mängder med mat från marknaderna. Utbudet reglerade priserna och var aldrig fasta, men det var alltid billigt om en jämför med matpriserna här i Sverige. Det var en bra känsla att handla från marknaderna då troligtvis merparten av pengarna kommer bönderna tillgodo direkt. Ett par gånger åt vi på lokala restauranger och fick då prova på goda böngrytor med cassava, matbanan, ris, posho (majsgröt), sötpotatis, jams och pumpa. Vi blev som ni förstår mätta. Strömavbrotten var stundom påfrestande men tillslut kom den ju alltid tillbaka och arbetet kunde fortsätta. Masaka är en ganska lugn stad, så fort en vant sig med trafiken och det konstanta dånet av musik som till och med spelades på söndagskvällar.

En bör se upp för bodabodas (motorcykeltaxi), taxibilarna och matatu (minibussarna) som ständigt trafikerar vägarna. För det första är det vänstertrafik som gäller och det finns inte många trafikljus eller övergångsställen. Det räckte med ett par veckor för att smälta in i rytmen och våga sig på att åka bodaboda och matatu. Om kvällarna finns det ett flertal pubar en kan besöka för att äta och se på musikvideos; ugandierna är dock inte sena med att komma upp på benen för att dansa loss. De bästa danslärarna fanns där och stämningen var väldigt skön. Det största utestället i Masaka heter Ambiance och var väldigt flott, en stor skärm visade musikvideos medan en liten mindre vid baren visade National Geographics serie om pingviner.

 ” Vi hann se både lejon på savannen, flodhästar i floden och apor i regnskogen”

Huvudstaden Kampala är lite större än Masaka och rymmer flera viktiga byggnader. Folk var lite mer på språng där; med portföljen i handen hoppade de av bodabodan för att gå sista biten till sitt jobb. Vi bodde på New City Annex, mitt i centrum och betalade 50kr natten. Vi hade turen att få ett rum med fönster! Det spelades musik långt in på nätterna och tidigt på morgnarna och luften darrade av hettan så det blev inte mycket sömn. Hotellet låg granne med National theater och där shoppade vi alla de presenter vi behövde, och när vi kände att vi behövde pusta ut så gick vi till det mysiga caféet Prunes, som var en riktig oas i storstan.

Vi bodde även ett par nätter på Ndere cultural center, 150kr natten, utanför Kampala. Där hade en möjlighet att se en show med smakprov från hela Centralafrikas kulturskatt! Söndagen i Kampala spenderade vi på Bahai tempel utanför stan och fick vara med på deras “gudstjänst” där de läste upp olika texter från olika skrifter (däribland Bibeln,Koranen etc.). Efteråt hade de en liten reflektionsstund där vi filosoferade om livets stora gåtor. Sista intervjun vi höll i Kampala avbröts helt plötsligt av knallar som ljöd genom luften. Någon skrek “Teargas!” och vår handledare rusade upp för att kolla vad som hände nedanför på gatan. Ett gäng bodabodas körde som galningar och tutade, och människorna som var i området lämnade hastigt platsen. Militären kom inte långt därefter, de var fullt munderade och hade gjort sitt bästa för att förhindra folksamlingarna på gatorna.

Vi lämnade huvudstaden snabbt efter vår intervju och fick ta omvägar för att komma ut ur staden. Vi passerade oppositionen (de bodabodas som kört iväg) som firade i ett kvarter utanför staden. Vi var väldigt glada åt att komma tillbaka från vår vecka i huvudstaden till vårt välbekanta Masaka, men även där fortsatte kampanjerna och oroligheterna förväntades eskalera. Så vi hade planerat för att ta semester under valveckan och for iväg utan problem på en alldeles underbar resa.

Under vår semester däremot bodde vi på en ö i Lake Bonyonyi med öppen front och utsikt över sjön! Kanotturen till ön var bland det bästa på hela semestern. Att få glida fram på en spegelblank sjö med omgivande gröna kullar och fågelsång var helt sagolikt. Vattnet gick dessutom att bada i eftersom den ligger på så hög höjd att det varken finns malaria, krokodiler, flodhästar eller bilharzia. Klimatet kändes nästan europeiskt så det var som att vara hemma fast mycket mer exotiskt!

För övrigt kan vi varmt rekommendera att semestra i Uganda, särskilt om en har en så pratglad och kunnig tolk som vi hade! Vi åkte med Your way tours där vi fick berätta vad vi ville göra och se och de knåpade ihop en resa efter våra önskemål. Vi hann se både lejon på savannen, flodhästar i floden och apor i regnskogen. Uganda har det mesta en vill se! Även vardagen i Masaka var fylld av djur och natur då kor och getter strövar omkring i sophögarna tillsammans med Maraboustorkarna.    

 ” Människorna där berörde oss med sina livsberättelser”

Vi lärde känna ett par personer under vår vistelse i Uganda. Beatrice var en av dem, hon jobbade som Vi skogens städerska och tvätterska. Först kändes det konstigt att hon också skulle städa vårt hus, men så fick det bli. Hon tog först vår tvekan som ett tecken på saknad tillförlit där i början, när det egentligen handlade om en känsla av återupprepad kolonialism. Vi fick jobba på att övertyga henne om hur trygga vi kände oss att hon städade våra rum och visa henne vår uppskattning. Vi skogen hade en dagvakt vid namn Musa och han var en klippa. Han fanns alltid där att prata med och han höll alltid koll på vart en befann sig. På samma sätt var det med vår nattvakt Innocent som visste att ljuset hemma hos oss alltid släcktes klockan 22 på kvällen. Innocent berättade om sin tuffa vardag: jobb mellan 19-7 för att sedan sova ett par timmar för att i nästa stund gå till skolan och studera till eftermiddagen. Sedan var det bara att pallra sig iväg till jobbet.

Människorna där berörde oss med sina livsberättelser, en helt annan än den en själv är van vid. Vi tänkte också på hur livet skulle kunna vara om en skulle jobba som manager utomlands, som Bodil. Hennes man kunde tack och lov arbeta på distans och bo tillsammans med henne, och deras umgängeskrets innefattade alla de engagerade själarna som jobbar för NGO:s. De var väldigt öppna, väldigt anpassningsbara och avslappnade i Uganda.

Till sist vill vi skicka med några saker att tänka på när en reser till Uganda. Klädkoden är annorlunda; en bör inte visa knän och axlar om en inte vill bli uttittad. Klädseln på jobbet är uppklätt - gärna klänning och skjorta. Vi fick ofta “Muzungu!” (“viting”) ropat efter oss, av barn som av vuxna. Det var sällan i negativ mening, snarare mer som ett uppmärksammande. Det hände särskilt på våra löpturer, och flera gånger hängde någon glad entusiast på och sprang skrattandes med en bit vare sig hen kunde engelska eller ej. En annan kulturkrock vi stötte på var den elastiska tiden. Kl. 9 betydde inte nödvändigtvis kl. 9 utan kunde också vara halv elva. Men vi vande oss och anammade “hakuna matata” - attityden. Och den har vi även försökt importera till dessa nordligare breddgrader!