Kei Nilsson: MFS-stipendiat i Indonesien

Varför ville du göra en MFS? 

Jag utbildades till allmänläkare i Indonesien och jag har en masterexamen i
Tillämpad kulturanalys, med inriktning inom Medicinsk antropologi, från Lunds universitet. Min första masteruppsats handlade om aktivt och hälsosamt åldrande. När jag studerade till mitt andra mastersprogram vid SLU så samarbetade jag också med Regeringskansliet och olika FN-organ genom några kortsiktiga projekt. Dessa upplevelser fick mig att inse att jag faktiskt kan kombinera all min kunskap och använda den för att hjälpa låg- och medelinkomstländer. 

Valet att åka till Indonesien för att samla in data kändes alldeles självklart för mig. Jag talar det indonesiska språket flytande och förstår kulturen ut och in, vilket har varit ovärderligt under fältarbetet. Dessutom tycker jag att Indonesien har många intressanta aspekter som är värda att lyfta fram i forskningen, och i framtiden hoppas jag på att utföra fler forskningsprojekt där. Förhoppningsvis kan resultaten av min egen studie bidra till att fylla kunskapsluckorna inom relevanta områden på 2030- agendan. Att ha fått förmånen att bedriva detta fältarbete i Indonesien med hjälp av ett MFS-bidrag har utan tvekan berikat mina erfarenheter och därigenom förbättrat min möjlighet att komma närmare mina mål.

Förberedelser och planering

Det var verkligen en utmaning att komma igång med mina förberedelser. Framförallt ställde Covid-situationen till det en del. Det var ingen självklarhet att MFS-bidraget skulle vara tillgängligt under den termin som jag planerade att åka, och eller ens om de indonesiska gränserna äntligen skulle öppnas igen. Egentligen hade jag redan tillräckligt med högskolepoäng för att ta examen terminen innan. I slutändan bestämde jag mig ändå för att skjuta upp det en termin för att ge det en chans, ifall MFS-bidraget skulle bli tillgängligt och utlänningar skulle få komma in i Indonesien igen. Jag hade verkligen tur att MFS-bidraget plötsligt blev tillgängligt och att Indonesien började välkomna utlänningar igen samtidigt! Eftersom Indonesien är mitt födelseland så var det ganska lätt för mig att få kontaktperson på plats och anständigt boende.

Det fanns dock mycket information både på engelska och svenska som var väldigt felaktigt översatt från indonesiska hemsidor, och det fanns massor av pappersarbete som behövde fixas före och efter min ankomst i landet. Det var då som indonesiskan, som är mitt modersmål, blev riktigt praktiskt.

Jag hann också bli helvaccinerad mot TBE och japansk hjärninflammation som oftast drabbar individer som stannar länge i subak-områdena på Bali, fick en boosterdos för Hepatit A & B och DPT (difteri, stelkramp och kikhosta) som händer titt och tätt i Indonesien, och hann även få en Covid-vaccinationsbooster precis innan jag åkte. Överlag var Covid-situationen i Indonesien att likställas med en krigszon där varje offentligt sjukhus hade minst 3 000 Covid-positiva patienter inlagda på akutmottagningarna varje dag.

Berätta om ditt fältarbete?

Mitt fältarbete involverade ett kvantitativt frågeformulär, deltagarobservationer och semistrukturerade intervjuer. Jag fick bättre data än vad jag hade förväntat mig och behövde inte ändra mina forskningsfrågor. Själva fältarbetet var mycket tufft eftersom min fältplats låg i ett avskilt område med dålig tillgång till internet. Av den anledningen så kunde jag inte skriva så mycket på min uppsats när jag var där. Nästan varje dag låg temperaturen runt 39°C och utomhus var det också extrem luftfuktighet. Man kan säga att det verkligen var en kamp att vara igång under dagen. Jag var tvungen att åka fram och tillbaka till mitt boende bara för att kunna hålla mig vätskebalanserad, d.v.s. att jag var ute 2 timmar för att sedan ta en kalldusch och dricka mycket vatten på mitt boende innan jag behövde gå ut igen och så vidare. Jag vågade heller inte bära sommarkläder eftersom jag visste att det fanns massor av olika farliga insekter och djur som skulle kunna skada mig (till exempel de djur som bär på rabiessmitta, giftiga ormar och myggor som sprider japansk hjärninflammation).

Utöver detta var cykling en av de utomhusaktiviteter som jag fick prova på som en del av deltagarobservationsmetoden. Medan jag cyklade och följde den längsta leden på min fältarbetesplats, så var jag tvungen att åka igenom olika vägar som var mycket farliga eftersom de var omgivna av smala, hala och branta klippor. Där fanns inga staket eller liknande för att säkerställa att besökare skulle kunna passera säkert. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat ta mig ut på ett säkert sätt om min lokala reseguide inte hade varnat mig precis innan varje sväng, speciellt eftersom det inte fanns någon som helst skyltning om farorna framför mig.

Under mitt fältarbete upplevde jag också en ganska kraftig jordbävning med en magnitud på 4,6. Föregående år på Bali så skedde en liknande jordbävning med magnituden 4,7, men då skadades nära hundra människor och där fanns även några som dog.

Under hela min vistelse på Bali så intalade jag mig själv att jag skulle klara mig; jag kände ju till den här fältarbetesplatsen, jag kände till landet, jag var van vid alla slags naturkatastrofer, och medicinskt sett så visste jag vad jag skulle göra om något skulle drabba mig. Jag skulle ha haft alla fördelar för att kunna söka hjälp om olyckan hade varit framme. Samtidigt så har jag aldrig uppskattat Sverige mer, samt hur långt jag har kommit i livet i mitt hemland.

Vad har din bästa upplevelse varit under din fältstudie?

Definitivt alla människor som jag fick chansen att träffa. Alla nya människor som jag har träffat har hjälpt till att underlätta min resa på ett eller annat sätt. Jag minns en gång då jag anlitade en motorcykelchaufför för att leverera en vara till mig. Han kom till mitt boende och gjorde väsen av sig genom att skrika och berätta för alla runtomkring att jag inte hade betalat för hans tjänst. Han trodde också att jag bara var en utlänning som inte talade det indonesiska språket på grund av mitt svenska efternamn. När han skrek åt mig på engelska och sade åt mig att betala honom så log jag och bad honom sedan lugnt och artigt på indonesiska att vänligen visa mig bevis på att jag inte hade betalat. Händelsen bevittnades av alla som befann sig på mitt boende. I samma ögonblick som jag talade flytande indonesiska så blev hans ansikte rött, sedan lämnade han utan att be om mer pengar eller att be om ursäkt till mig. Jag förstår att man kan se detta som en dålig upplevelse, men jag är bara glad att han inte kunde lura mig. Jag anser att detta är en av de bästa upplevelserna under mitt fältarbete eftersom det kändes bra att fortfarande kunna tala språket så pass flytande trots att jag inte har använt det aktivt på 11 år (för det mesta pratar jag engelska, och ibland koreanska eller svenska). Så det här fältarbetet gav mig definitivt chansen att fräscha upp mina indonesiska språkkunskaper.

Jag har också massor av människor som jag är bekant med i Indonesien. Detta fältarbete gav mig också möjligheten att inte bara träffa mina bästa vänner sedan 18 år tillbaka, utan också mina brorsöner som jag aldrig har träffat innan och båda mina yngre bröder som jag inte har träffat på 11 år.

Vilka var de största utmaningarna under ditt MFS?

Detta är min andra masteruppsats, så jag visste redan från början vad som
förväntades av mig under skrivprocessen. Jag är redan van vid olika större projekt där jag gör saker ensam, så det störde mig inte alls att göra mitt MFS ensam. Men det var så klart mycket utmanande att skriva en masteruppsatskurs utan att ha ordentlig tillgång till internet, vilket också försenade min skrivprocess.

Jag fick också sitta i obligatorisk karantän när jag anlände till Indonesien, även om jag redan var helt vaccinerad med Pfizer och fick en boosterdos med Moderna. Jag var också tvungen att ta ett negativt RT-PCR-test 3 gånger: en gång i mitt hemland två dagar före min resa, en gång på dagen vid min ankomst till Indonesien och en gång till på den sista dagen av karantänen. Det här var också ett stort hinder för då kunde jag inte påbörja mitt fältarbete så tidigt som jag hade önskat.

Det var också lite störande att hela området på min fältarbetesplats hade ett utegångsförbud där alla restauranger och kiosker stängde kl. 18:00, vilket betydde att den senaste tiden som jag kunde äta var runt kl. 17:00.

Men den absolut största utmaningen var nog att behöva få återuppleva en del tragiska minnen som jag har från min uppväxt i Indonesien. Bland annat blev jag påmind om den rasism som finns mot etniska kineser i landet – jag är en av de överlevande från en massaker på kineser som skedde i Indonesien 1998. Jag har även haft det tufft under min uppväxt då mina biologiska föräldrar avrådde mig från att studera vidare på grund av mitt kön. De var övertygade om att kvinnor inte behövde ha en högre utbildning eftersom mitt “jobb” som kvinna ändå skulle bestå i att serva min framtida make. Därför vägrade de betala för min utbildning och försökte också gifta bort mig till män som jag inte ens hade träffat tidigare (tack och lov träffade jag aldrig mina biologiska föräldrar under min resa). Eftersom jag också är hbtq-individ, så jag skulle aldrig kunna berätta för någon i Indonesien att jag till exempel har en fru istället för en man. Framförallt eftersom hbtq-personer i Indonesien möter juridiska utmaningar och fördomar, men också fysiskt och sexuellt våld. Sådana saker blev jag påmind om, och det är aldrig upplyftande. Man kan säga att jag blev min egen Goliat eftersom jag kämpade med mina egna tidigare trauman. Det som gjorde att jag kunde gå igenom allt var de ständiga tankarna – eller förhoppningarna – att resultatet av mitt MFS en dag kommer att bidra, inte bara till människors hälsa och välbefinnande utan även till naturen och miljön.

Tips till framtida MFS studenter

För det första, tro på dig själv! Under hela din livstid så kommer du att träffa på människor som vill marginalisera dig och sätta gränser för vad du kan och inte kan göra. Men i slutändan så är det du som kommer att leva resten av ditt liv. Livet levs bara en gång och ingen är perfekt. Det handlar om hur du lär dig av dina misstag, och hur väl du känner dig själv och omfamnar dina styrkor och svagheter. Tro först på dig själv innan du ber andra att tro på dig. För det andra, var flexibel. Om du inte har extrem tur så kommer ingenting att hända exakt som du hade planerat eller ville att det skulle vara. Men om du accepterar redan från början att det finns en stor chans att vissa saker inte kommer att hända såsom du först hade tänkt dig, så har du möjlighet att förbereda dig själv mentalt. Du blir därför mer redo för att anpassa dig till situationen och kan agera därefter. Framförallt, kom ihåg att ljuset lyser starkast i mörkret!